Den dödssjuka kvinnans sista ord till taxichauffören förändrade hans liv - detta borde alla tänka på!


Dela på Facebook

Du ska nu få höra en mycket gripande historia om en taxichaufför som skulle hämta en äldre kvinna.

Jag kom till adressen och tutade. Efter att ha väntat i fem minuter tutade jag på nytt.

Eftersom det var min sista tur för kvällen tänkte jag först bara köra därifrån. I stället parkerade jag och gick till entrédörren för att knacka på. ”En minut”, svarade en skröplig och äldre röst. Jag hörde att hon släpade fötterna över golvet.

Efter en lång stund öppnades dörren. En liten kvinna på cirka 90 år stod framför mig. Hon hade på sig en mönstrad kjol och en elegant klassisk gammal ”pillboxhatt”. Hon såg ut som om hon var tagen rakt ur en 40-talsfilm.

Hon höll i en liten koffert. Lägenheten såg ut som om att ingen hade bott där på många år. Alla möblerna var täckta med vita lakan.

Det fanns ingen klocka på väggen och det fanns inga dekorationer eller liknande att se. I ett av hörnen stod en kartong fylld med olika slags glasföremål och bilder.

”Kan du bära min koffert till bilen?” frågade damen. Jag bar kofferten till taxin och gick tillbaka för att hjälpa
henne.

Hon höll mig i armen och vi gick sakta mot trottoarkanten.

Damen tackade mig om och om igen. ”Det är inget att tacka för”, sa jag. ”Jag försöker behandla mina passagerare så som jag hade önskat att min egen mor skulle bli behandlad.”

”Vilken trevlig pojke du är”, sa damen. När vi kom in i taxin gav hon mig adressen och frågade om jag kunde köra genom centrum.

”Det är inte den kortaste vägen”, svarade jag snabbt.

”Det gör mig ingenting” sa hon. ”Jag har inte bråttom. Jag är bara på väg till ett behandlingshem.”

Jag tittade i backspegeln. Hennes ögon var fuktiga. ”Jag har inte någon familj kvar”, fortsatte hon med en mjuk röst.

”Läkaren säger att jag inte har långt kvar.” Jag lutade mig försiktigt framåt och stängde av taxametern.

”Vilken väg vill du att jag ska köra?” frågade jag.

De nästkommande två timmarna körde vi genom staden. Hon visade mig byggnaden där hon en gång hade jobbat som hissoperatör.

Vi körde genom grannskapet där hon och hennes man hade bott som nygifta. Hon ville att jag skulle stanna framför ett möbelvaruhus som en gång hade varit en balsal där hon hade varit och dansat som liten flicka.

Emellanåt bad hon mig att köra sakta framför en särskild byggnad eller vid ett hörn. Vi satt där och stirrade ut i mörkret.

När den första solstrålen träffade oss sa hon plötsligt: ”Jag är trött. Låt oss åka nu.” Vi körde i tysthet till den adress hon hade gett mig från början. Det var en låg byggnad som liknade ett rehabiliteringshem.

Två vakter kom bort till taxin så fort vi stannade. De var ivriga och följde alla hennes önskemål. De måste ha väntat på henne.

Jag öppnade bagageutrymmet och plockade ut den lilla kofferten och ställde den vid dörren. Damen hade redan blivit placerad i en rullstol.

”Hur mycket är jag skyldig dig?” frågade hon mig och sträckte sig efter väskan.

”Ingenting” sa jag.

”Du måste ju ha pengar för att kunna leva”, svarade hon.

”Det finns fler kunder”, sade jag då.

Nästan utan att tänka böjde jag mig ner och gav henne en liten kram. Hon höll mig tätt intill sig.

”Du gav en gammal dam en lycklig stund”, sa hon. ”Tusen tack.”

Jag kramade om hennes hand och började gå mot bilen i det svaga morgonljuset. Bakom mig stängdes dörren. Det var ljudet av ett liv som klingade av.

Jag plockade inte upp fler passagerare under skiftet. Jag körde runt och lät tankarna sväva.

Resten av dagen kunde jag nästan inte prata. Tänk om den gamla kvinnan hade fått en annan chaufför, en som inte hade tålamod kvar vid slutet av sitt skift?

Tänk om jag hade låtit bli att gå upp till dörren, bara tutat en gång och därefter kört därifrån?

Efter att ha tänkt en lång stund tänkte jag att jag aldrig hade gjort något viktigare i hela mitt liv.

Vi tror att livet dröjer med de stora ögonblicken.

Tyckte du också att denna berättelsen var bra? Dela då gärna den med dina vänner så dom också får läsa den.



Dela på Facebook


Taggar:   Övrigt